Söndagen.

Den dagen du lämnade mig . När vi stod i dörröppningen till min nya lägenhet gråtandes. Gråtandes så vi inte kunde säga ett ord till varandra. Söndagen då våra tårar rann som två vattenfall.

Då när vi insåg att detta är verkligen slutet. När jag insåg att det är nu du stänger dörren och aldrig mer öppnar den.

Jag vet att vi båda kände det. Att vi kommer aldrig få hålla om varandra igen .

Nu sitter jag här. Ensam . Ångesten fanns bara där några dagar efter du lämnade mig. Sen släppte den ur sitt dödsgrepp.

Men nu har den funnit en väg att smyga sig in och tillbaka igen.

Alla mina sinnen har vaknat. Jag kan känna din beröring, din doft , din smak och ditt hjärta.

Jag hör ditt hjärta slå om natten när jag ska sova. Jag känner din hand smeka mitt hår och dina läppar nudda min kind.

Jag minns hur vi myst i våran gamla lägenhet. Jag tänker på alla rum o lägenheten . Badrummet där vi  har duschat ihop. Stått och kysst varandra i duschen i evigheter.

Sovrummet där vi legat i ljuset av den tidiga morgonen och njutit av att få ha någon att vakna med. Att få vakna med just dig. Att få se in i just de grönbruna ögonen. Att ha ett bröst att ligga på , ett stort hårigt mans bröst att luta mitt huvud.

I vardagsrummet där vi sett på massa dåliga action filmer du valt. Ätit thaimat och skojbråkat i soffan. Just i den soffan jag bland de första gångerna jag var hemma hos dig fick hjärnskakning. Vi skojbråkade och skrattade och klantig som jag är så slog jag i huvudet i den hårda kanten .

Köket där vi lagat mat, bakat och haft sex. Där vi suttit vid köksbordet och skrikit på varnadra , bråkat om småsaker . Gråtit och skrikit om vartannat. I köket där du betraktade mig och sa vackra ord. Där vi suttit och bara tittat på varandra utan att säga ett ord.

I arbetsrummet där vi suttit och kollat på bilder. Där vi har haft sex på skrivbordet. Där våran vackra katt legat på kontorsstolen och sovit. Där jag gömt mig när vi skojbråkat.

I hallen där vi stått så många gånger , där jag så många gånger gråtit och inte fått någon luft för jag varit så ledsen. Där vi har hållt om varandra , gett en "sista " kyss i tron på att de skulle vara sista gången vi sågs.

I hallen där jag stått i bara underkläder och kysst dig hejdå när du skulle till jobbet. I hallen där jag stått sent på kvällarna och tittat efter dig i kikhålet. Där jag stått på tå och väntat på att ljuset i trappen skulle tändas. I hallen där jag suttit på golvet och väntat på dig ,bara önskat att nyckeln skulle sättas in i dörren för att sen få kasta mig om halsen på dig. Och att då i samma stund mina demoner skulle lämna mig .

I lägenheten där jag suttit på golvet med uppskurna ben och armar för jag inte klarat av att stå emot demoner och smärtan som slitit mig i stycken . I lägenheten där jag skurat blod i panik för att du inte skall se. I lägenheten där jag ramlat i mina egna blodpölar . I lägenheten där jag har försökt ta livet av mig så många gånger.

I lägenheten där jag saknat dig att jag har velat ta livet av mig för jag inte orkar vänta en timme till på att du ska komma hem. I lägenheten där JAG har velat hoppa från balkongen.

Du tog bort alla mina demoner. Du lät mig aldrig falla. Jag kunde nudda botten men då ryckte du upp mig snabbt när du märkte det...

jag älskar dig för att du fått mig utstå smärtan, men sen räddat mig från ett helvete.

Nu har jag inte dig kvar i mitt liv. Nu kan ingen rädda mig om jag faller. Jag vägrar att låta mig falla. Men jag vill ha dig tillbaka. Jag vill ha dig intill mig när det blåser kallt.

Jag vill ha dig bakom mig när vägen är svår att vandra, känna din hand i ryggen som trycker mig framåt när jag börjar bli trött...

jag vill ha dig framför mig för att orkar framåt.

Jag är inte hel utan dig , men jag planerar att bli.

DET BLIR BÄTTRE.

Du vill prova dina vingar, gör det. Jag tänker inte stoppa dig , jag har redan bönat och bett. Gråtit och snyftat för att du ska stanna kvar hos mig , bygga ett liv med mig.

Du säger att du älskar mig, att jag betyder mycket för dig. Men, hur mycket ?Såhär mycket ? Så mycket att du lämnar mig ?

Jag vet inte , kanske är jag dum. Kanske är jag blind men jag ser inte romantiken i det . Ser inte hur man kan lämna någon man påstår sig älska.

Du tog detta beslut på bara några dagar, hann jag ens stänga dörren innan du hade skrivit kontrakt ? Hann jag ens komma utanför porten innan du sagt upp lägenheten ??

Jag vet inte om jag ska vara bitter ,ledsen eller glad för din skull.

Jo jag är glad för din skull, glad för att du får göra någonting du älskar, men någonting du älskar mer än min. Där har vi det, jag kom nr 2 . Jag var inte någon nr 1 här inte. Det var ditt intresse som var nr 1.

Jag köper det, jag är bara bitter över att vi tog detta steget att forstätta tills du ska lämna mig. Det hade varit lättare om vi stod fast vid att lämna varandra den veckan.

Känslorna har bara blivit starkare och det gör det svårare för mig att låta dig lämna.

Men du kommer lämna , jag har insett  det nu. Det är okej.

Men då vill jag säga en sak, jag kommer inte vänta på dig tills den dagen då du väljer att komma tillbaka.

haha, va dum jag är. jag vet ju innerst inne att den dagen aldrig kommer komma. Du kommer inte komma tillbaka.

Det kanske är bäst ?

_____________________

Hur hade det blivit om du dykt upp igen efter två år ? Hade mina känslor varit de samma för dig som de är idag ? Hade dina känslor varit de samma som de är för mig idag ?

Hade vi försökt på nytt ?

Jag hoppas inte det, för nu när du lämnar mig känns det tyvärr ( förlåt mig för detta ) som om att du sviker mig.

Jo det gör det faktiskt, så mycket som jag kämpat för att du ska se mig och för att vara en bra flickvän. Känns som om att detta är " tacken " . Är det så ?

Fan , tankarna är så många. Men sanningen är att jag mår faktiskt inte dåligt över att du ska lämna mig, Den känslan har lämnat mig.

Tyvärr har verkligheten kommit ikapp mig, gamla demoner har hittat mig och dragit ner mig igen . Jag är deprimerad. Riktigt jävla deprimerad.

Det vet du inte om, till dig säger jag att jag mår dåligt. För du skulle ändå aldrig förstå hur det är i mitt huvud. Tror ingen förstår.

Jo min mamma vet precis.För hon har gått den långa trasiga vägen ner med mig förut. Där har jag slitit ut många skor.

Nu är det illa och värre kommer det nog tyvärr att bli, men denna gången ska jag ta itu med det. Med min psykiska ohälsa.

I morgon ringer jag vårdcentralen och ska boka tid för att prata med en psykolog , jag ska böna och be på mina bara knän om så behövs för att få tabletter.

Men för dig min älskling , jag ska göra allt för att inte låta dig se mitt mörker. Det är någonting jag inte vill att du ska få se, eller uppleva med mig. Nej, det ska du inte få uppleva.

Snart kommer du hem från jobbet, och börjar vi bråka så stannar jag inte. Jag är så trött på att bråka... Mitt hjärta är tungt och jag har knappt ork att bära min egen kropp.

Jag önskar att du förstod hur mycket jag behöver dina varma goa kramar och fina ord.

Jag kan verkligen inte förstå att han kommer försvinna ur mit liv. Jag vet att han kommer göra det men jag förstår det inte. Jag tror aldrig att den dagen kommer komma. Men jag antar att den gör det.

Det går inte att övertala honom till att stanna. Allt är " klart ". FAN!!!!!!!!!!

Jag vill så gärna ha honom, hos mig varje dag i resten av mitt liv. Gråta mot hans axel när det är jobbigt. Skratta med honom , gå igenom livet med honom. Ingen annan.

Försvinner han kommer jag gå sönder. Och han kommer försvinna och jag kommer gå sönder. Jag försöker hela tiden ,varje dag att förbereda mig för att han kommer ta steget ur mitt liv.

Men jag tror aldrig att man kan förbereda sig tillräckligt, eller kan man verkligen förbereda sig för att den man älskar ska försvinna ?

Alla frågar mig alltid, hela tiden och jämt:

När åker han ?

Är det jobbigt ?

När kommer han hem ?

Hur ska han göra med möbler ?

Men det kommer ju aldrig funka att ni är tillsammans när han åker ?

Ska du följa med ?

Varför ska du inte följa med ?

Följ med !

ÅH! Snart orkar jag inte med detta mer det är bara för mycket för mig. Och för varje gång någon frågar mig något om honom vill jag bara lägga mig ner och gråta som ett litet barn.

Aja, han försvinner ur mitt liv. Jag kommer gå sönder, men jag ska resa mig igen.

Jag hoppas du kommer hem till mig igen. Jag ska sakna dig.

Om det finns en Gud så ber jag till denne, Låt mig få behålla min Älskling ett tag till !

Jag önskar att allt var lätt, att livet var enkelt att leva. Att det alltid blir som man trott och väntat. Att det inte fanns några brustna hjärtan....

Mitt hjärta är brustet.... och det brister mer och mer för varje dag. Vissa dagar vill jag bara lägga mig ner och sluta andas. Detta är värre än all smärta jag någonsin blivit utsatt för.

Allt jag går och tänker på är : 

• Hur ska jag klara av att han lämnar mig ?
• Hur ska jag klara av den dagen vi säger hejdå till varandra ?
• Hur ska jag klara av att jobba ?
• Hur ska jag klara av den dagen jag hör att han träffat någon ?

Detta är bara några av alla tankar som snurrar i mitt huvud. Jag har ingen aning om hur jag ska klara mig utan honom, han som ALLTID funnits där för mig och hjälpt mig när jag haft det tufft.

Vem ska jag vända mig till när någonting har hänt ? Det finns ingen som förstår mig som han förstår mig.

Jag vet precis hur det kommer bli när han försvinner och jag kan säga att det är något jag inte ens önskar min värsta fiende.

Åh, om jag ändå bara kunde göra något som får honom att stanna kvar !! Kvar här hos mig, bygga ett liv med mig och bilda familj.

Han har varit ute och rest mycket , jag har väntat flera gånger på honom i flera månader... Men två år ? När jag tyckte att tre månader ( det längsta han varit borta ) var ett helvete .

Nej det går inte, flyttar han så är det slut. Vi måste tänka förnuftigt och inse att vi kan inte vänta på varandra i två år, på två år kan väldigt mycket hända och mycket kan förändrats. 

Detta är ett helvete, mannen jag vill gifta mig med och skaffa barn med lämnar mig. Ensam kvar med ett blödande hjärta.

Kan någon nypa mig i armen och väcka mig ?